Snabb bakgrund: MineCraft är ett independent-spel där man släpps lös i en öppen värld byggd av meterstora klossar. Utan direkta mål eller utmaningar, bara den nästan obegränsade förmågan att lägga till och ta bort blocken som världen är byggd av. MineCraft exploderade under hösten och är en otrolig frangångshistoria. Enmansprojektet har sålt i en halv miljon exemplar, ett bevis på att originalitet kan löna sig.

MineCraft Classic är en äldre prototypversion som fortfarande kan spelas gratis. Här har alla begränsningar slängts ut genom fönstret (mer korrekt: inte slängts in än), här bjuds fullkomlig frihet att omfördela block. Ren skaparlusta utan vare sig mål, konsekvens eller utmaning.

Innan jag köpte det ”riktiga” MineCraft (som jag kommer skriva om vid ett annat tillfälle) äventyrade jag här, en upplevelse som bara kan beskrivas med en berättelse.

”Här skall jag bygga ett hus!”

Det hade tagit sin lilla tid, men efter storögt vandrande bland flygande slott, förstörda byggnader och gigantiska pixel-konstverk hade jag hittat en plätt av tomt utrymme. Som granne skulle jag få en gul pyramid, en gigantisk MegaMan och en femmeters-skylt som skrek ”GAY” i stora, färgglada bokstäver.

Efter några timmars arbete vandrade jag stolt genom en villa som hade ökat fastighetsvärdet i vilken förort som helst. Lutande sten-grått tak, inglasad veranda, modernistiskt inredd källare, häck, stenlagda gångar och ett gräsbevuxet valv. Jag var mycket nöjd.

Medan det glada arbetet pågick hade jag slått upp lite halvhjärtad konversation med de övriga invånarna på servern, specifikt med två glättiga karaktärer som hängde misstänkt mycket kring GAY-skylten (som vid det här laget utökats till en GAYBAR-skylt som hängde in en bra bit över min trädgård). Jag hade noterat deras underliga beteende med viss fascination medan jag var upptagen med mitt skapande, men vid det här laget tog min nyfikenhet över. Det var något skumt med benen som GAYBAR-skylten stog på, och efter att ha grävt ut en underjordisk gång från min (synnerligen väldesignade) källare bekräftades mina misstankar. Under skylten gömde sig ett smalt hål. Det ledde rakt ner, djupt nog för att göra det omöjligt att se slutet.

Jag hoppade.

Man tar ingen skada av att falla så det fanns inga egentliga konsekvenser av mitt hopp, men konsekvenser var irrelevanta. Bilden av mig själv som ömsint skapare var bortblåst, jag var en utforskare och det fanns hemligheter att utforska.

Vid tunnelns slut öppnade sig en sal utsmyckad med glas över väggar och tak. Bakom glasen sken en storrandig vägg i skrikande primärfärger. Ena väggen dominerades av ”gay” i stora gyllene bokstäver. Golvet var av glas och genom ett lager av röd-gul växtlighet kunde man skymta ett nytt rum därunder. Längs med kanterna fanns stolar och bord, en bardisk och gångar som ledde ut åt sidorna mot nya färgglada och, för tillfället, okända platser. I mitten av rummet står en av mina mystiska vänner. Han tittar på mig förvånat när jag ramlar in genom taket, frågar mig hur jag kom in, och ställer den viktiga frågan:

”You wanna take the tour?”

Skaparen som blivit en utforskare hade blivit en turist.

40 minuter senare hade jag upplevt det mesta av vad gaybaren hade att erbjuda. Rum efter rum av ljusa färger, badrum, matsalar, bibliotek, det ena ett större arkitekturellt mästerverk än det andra. Enigmatiska rum där alla dörrar in och ut är dolda, där min guide vid ett tillfälle måste kalla till sig någon av de andra fem personerna som bygger på baren för att visa oss vidare. Arenan, en trevånings-konstruktion med läktare och glasgolv där man efter given signal skall försöka få sina motståndare att falla neråt genom att gräva undan golvet under deras fötter. Allt sammanbundet med ett nätverk av trappor och korridorer, allt utsmyckat och ingen yta lämnad åt slumpen. När jag frågar hur lång tid det tagit att bygga svarar min guide att de inte sovit mycket de senaste dagarna. Han skickar med en leende smiley och jag ler själv, smittad av hans stolta entusiasm.

Efter ett tag leder min guide mig upp för den grön-gula, inglasade spiraltrappan som leder tillbaka till marken. ”Don’t tell anyone we are here :)” säger han och bygger för hålet vi kom upp ur. Återigen är det bara en skylt med texten ”gaybar” i stora, färgglada bokstäver, bredvid ett litet hus, en gul pyramid och MegaMan. Medans det arbetas vidare febrilt långt under mina fötter går jag tillbaka till mitt hem.

Någon har byggt en lila penis i vardagsrumsgolvet. Jag ler och loggar ut.

Några dagar senare kommer jag tillbaka till servern och ser att världen har tömts. Någon av administratörerna har dragit i spaken för att starta om servern och alla byggnader (och eventuella underjordiska barer) är borta. En bit bort springer det runt fyra små Minecraft-gubbar och skämtar med varandra. De bygger på en färgglad och blombeprydd skylt med stora, uppstudsiga bokstäver. Än så länge står där ”GAYB”, men jag vet hur skylten kommer sluta.

Och mer än det, vad som kommer finnas under den.